Lakritspuckens återkomst

Lakritspucken har både samma färg och form som en hockeypuck.

Om man bryter av pinnen och slänger ut den runda glassen på isen kommer den verkligen att likna en hockeypuck, Lakritspucken. Det är nästan så att man längtar efter att få panga på den med en klubba och se den explodera i ett svartvitt glassfyrverkeri i sargen. 

Den svarta Lakritspucken lanserades år 1982, med en smak av vanilj men med ett överdrag av lakrits. Och det var som att glasstillverkaren inte riktigt kunde bestämma sig för vad man skulle hitta på med själva pinnen. Först var den av trä, sedan blev den ätbar med lakritssmak 1985 bara för att två år senare bytas tillbaka mot en i trä. År 1992 bytte man smak på själva glassen till citron istället för vanilj och året efter hade glassen gjort sitt i kioskernas fryslådor.

Lakritssmaken i glass var uppenbarligen inte helt självklar. Kanske var det en för stor tankekrock i de svenska hjärnorna att glass kunde smaka lakrits? Men 1980-talet var faktiskt lakritssmakens decennium. Marabou började till exempel experimentera med en glassås som hade smak av lakrits, Ekströms likaså. Arla lanserade en milkshake med lakritssmak och så vidare. Svensken hade blivit lite djärvare, lite modigare i valet av smaker vid glassdiskarna. Det var inte längre bara vanilj, päron och jordgubb som lockade. Tiden var mogen att ta glassen till nästa nivå.

Lakritspucken gör braksuccé

Den svarta pucken gjorde braksuccé. Den slog alla rekord när den introducerades i glassätar-Sverige tidigt på våren 1982. GB Glace räknade med att sälja sex miljoner puckar första året, men sålde istället otroliga 26 miljoner. Trots förlängda arbetsskift vid den speciella glassmaskinen på fabriken i Flen (som var den enda som hanterade det runda formatet) kunde inte GB möta efterfrågan, trots många svettiga övertidstimmar på söndagar och kvällar.

Målet att göra en barn- och ungdomsglass hade verkligen gått hem. Det gick så långt att det blev en jakt på puckar i städernas kiosker. Rykten gick om vilka kiosker som fortfarande hade kvar Lakritspuckar och så var glassdrevet igång.

För att rida ut stormen gjorde GB Glace en variant i klassisk pinnform, Lakritspinnen, men den fick aldrig samma genomslag som pucken. Det lustiga var att just Lakritspucken fått sämst betyg av alla nya glassar någonsin av GB:s konsumentpanel före introduktionen i handeln.

Men produktchefen Anders Broman hade magkänsla, han kände instinktivt att det var något med Lakritspucken som borde fungera och fick in den i sortimentet. När den smyglanserades i Sundsvall redan under sportlovsveckan i februari sålde den väldigt bra och försäljningen fortsatte sedan att rulla på i hela landet.

GB Glace plockar bort pucken

År 1993 var puckens saga över då den togs ur sortimentet. Lakritssmaken i glass kom dock att överleva även i andra, mer eller mindre framgångsrika, sorter som Spöket (1994), Black Fire (1997), 88:an med lakritssmak (2002) och Nogger Black (2005) – glassen som fick ett minst sagt varmt välkomnande. Den debatterades livligt under en period på grund av sitt namn som vissa tyckte var diskriminerande, trots att Nogger är ett välkänt varumärke sedan 1970-talet.   

Som en retur från plexiglaset kom nu Lakritspucken tillbaka 2008 i något omgjord skepnad. Det var den utgångna glassort som flest kunder ville ha tillbaka i kioskerna. Lakritsinslagen i vaniljen hade mer blivit till strimmor än klumpar och smaken av saltlakrits skulle vara ännu lite mer distinkt. Den lanserades i 80-talsretroanda med tidstypiska uttryck som ”bautamycket lakrits”.

Till målgruppen hörde både nostalgiker och unga lakritsälskare. I recensionerna som publicerades var vissa lyriska, andra helt oförstående. Men redan under de första veckorna tog pucken över förstaplatsen i försäljningstoppen. Om suget håller i sig lika länge som på 1980-talet återstår att se, men den här gången är i alla fall GB Glace redo med en ny maskin som garanterat klarar efterfrågan.

Författare: Nicolas Jändel